TRENING AV ISLANDSHÄST.

Innledning

Avl de senere årene har ført til at hestens ekstriør og lynne er bedre tilpasset ridning. Det er nå svært sjelden at vi opplever hester som bukker eller steiler, noe som var helt vanlig forekommende på 70 tallet. Hestens lengde bør ikke være mer enn 5 cm lengre enn hestens mankehøyde. Kort kraftig hals gjør at hesten ikke har et naturlig ballansepunkt. Dette fører til at hesten har problemer med å sette bakparten under seg og bære seg selv.

Ridemessig er ofte hester med rett rygg ofte de vanskeligste og takle. Dette ser vi ofte er et problem hos grisepassere. Disse forblir rette og stive i ryggen i gangarter hvor dette ikke er ønskelig.

Hester med lang avstand fra siste ribben til virvel har vist seg vasklige å holde i rett hold uten at man har noen god forklaring på hvorfor det er slik.

Hva er trening ?

• Planlagt forberedelse av kroppen til fysisk og psykisk ytelse.

Hva må til for å lykkes ?

• Må holde seg frisk
• ·Ha nødvendig kapasitet ( arv teller 30 % )
• ·Ha et optimalt miljø.
• Må ikke ha ekstriør eller lynnemessige feil som kan gi innvirkning på hestens prestasjoner.

Fysiske og psykiske forutsetninger

Motivasjon av hesten er viktig i hestens trening. Dette må gjøres ved belønning fra rytteren når hesten svarer eller viser ønsket adferd. På samme måte må hesten korrigeres og irettesettes ved uønsket adferd.

Det er ikke uvanlig at enkelte hester vegrer seg for å gå på bane. Det er derfor viktig å understreke at dette utelukkende skyldes rytterfeil. Man trenger ikke ha tilgang til noen ovalbane for å kunne trene hesten til dette formål. En fast veisetrekning vil gjøre samme nytten. Det som er viktig er at treningen er variert og at hesten hele tider får arbeidsoppgaver som gjør at han ikke har tid til å ” kjede ” seg.

Hester har som alle andre pattedyr kort muskulatur ( 75 % ). Denne muskulaturen benyttes til akselerasjon, korte seg , nedtagninger og økninger. I forhold til vårt behov er det nødvendig og utvikle ( trene ) den korte muskulaturen. Dette er basert på konkurransetrening med økter opp mot 25 minutter ( finaler )

Normal respirasjon for hester ligger på 6 – 12 ganger / min. Normal puls ligger på 28 – 40 slag / min. Det er verdt å merke seg at godt trente galopphester har 2 – gangs hjerteblokk, dvs at de hopper over hvert 3 til 4 slag. Dette oppheves imidlertid straks hesten settes i bevegelse.

Normal temperatur på hest ligger mellom 37.5 og 38.5. NB! Med bakgrunn i de relativt store variasjonene på normaltemperatur er det svært viktig at vi kjenner denne for våre hester for å kunne avdekke sykdom eller tegn på dette.

Trening

Hestens kondisjon måles fra den tiden hesten er i arbeid til pulsen er tilbake til normalnivå. En hest som er godt trent bør være nede i en puls på 60 – 80 slag /min. etter 12 – 15 minutter etter avsluttet arbeid / trening.

Trening av unghest starter normalt når de er 4 år. Hestene ris da 20 minutter 3 – 4 ganger /uke den første måneden. Øker siden til 4 – 5 ganger /uke . Målet er at unghesten skal kunne gå 4 gangarter i sitt tempo og form før det har gått 2 måneder. Det er imidlertid individuelle forskjeller som må hensyntas. Ofte gjøres det feil med at store hester blir utsatt for hardere belastning enn de mindre. Dette er feil. Store hester trenger forholdsvis lengre tid til å bygge opp muskelmasse enn mindre hester. Ifb. med innridning og trening er det viktig at hestene får en periode fri. Fra våren hestene fyller 5 år og frem til kommende høst får derfor hestene helt fri og slippes på beite.

Etter denne perioden får hestene fri en gang i blant. Når dette skal være avhenger av hestens psyke og arbeidsprogram. Friperioden er da ca. 1 uke hver gang.

Noen tips ifb. med innridning/trening :

• · Den eneste gangarten unghesten ikke skal få gå er grisepass.
• · Skritt er den mest oppbyggende gangarten hvor hesten bruker flest muskler.
• · Det er bedre med mindre ryggmuskler på unghesten enn for mye.
• · Oppvarming er svært viktig. Muskelgrupper som er i arbeid har en temperatur på ca 40 C 0
• · Det er viktig at hesten får tilgang til salt etter mye svetting. Hester i hard trening får 2 never havsaltsalt sammen med kraftforet.
• · Føll får ikke tilgang til salt de 2 første levemåneder. ( fare for forgiftning )
• · Stretching anbefales for hestene etter trening.
• · Intervalltrening startes først når hestene er fylt 5 - 6 år.
• · Ri hesten alene slik at den ikke blir avhengig av andre for å kunne gå frem.
• · Hvis unghesten er lat blir den ridd friskt fra første stund.
• · Eldre hester som er late bør man begrense tidsbruken på til stell og børsting før den ris.
• · Hester med mye vilje ris roligere og rytter stiger av på siste del av hjemturen.
• · For hester med middels vilje er det viktig med konsekvenstrening.
• · Det er lurt å samle hesten i slake nedoverbakker. Dette oppnås gjennom tølt hvis tempoet ikke øker.
• · Løsgjørende øvelser trenes opp gjennom : bakdelsvendinger, økninger, nedtagninger og volter
  
  

TRENING GJENNOM ÅRET

( fra høsten etter fylte 5 år )

Høst : september - desember

Grunnkondisjon + styrke

• ·Klatring, ri i terreng. Lav intensitet og lengre turer. ( 1 – 1.5 timer )
  
  

Vinter : desember – februar

• ·Kondisjon, intervalltrening, styrke, teknikk ( 45 minutter inkl. oppvarming og nedtagning )

Vinter / vår: februar - april

• · Teknikk, ballanse, stor intensitet

Vår / sommer : april – august

Finpuss på form/aksjon/takt

• · Lett trening ( ca 45 minutter ) 2- 3 ganger / uke hvis hesten konkurrerer regelmessig. ( 2 ganger / mnd )
• · NB ! Krangle ikke med hesten i denne perioden. Det den ikke har lært nå må du ta opp igjen til høsten.
  
  

Høst : august – oktober

• · Tar hesten ned igjen. Hvis den skal ha fri er dette rette tidspunktet.

Foredrag med Erik Andersen.

På tävlingsbanan premieras hästar med mycket vilja, med explosiva, snabba gångarter och imponerande rörelser. Men det handlar också om takt och tempo, form, harmoni och lätthet i rörelserna.

När man travar på lång tygel intar man halvlätt sits för att göra den lättare för hästen att trava. Trav på tygeln rids antingen under nedsittning eller i lättridning, och detta gör man inte förrän hästen klarar att hålla balansen på lång tygel och känner sig säker där. Ryttaren måste, som alltid, ha en stabil, känslig, säker och oberoende hand. Den som är osäker tar stöd med händerna framför manken och håller dem kvar där. På det sättet kommer händerna att följa hästens rörelser och kroppskontakten med ryttaren verkar lugnande på hästen.

Nu rider vi vår islandshäst i skritt med eftergift på tygeln och ser till att vi för all del inte håller fast hästen, utan att den hålls intresserad genom att vi kontrollerar att eftergiften flyter stadigt och mjukt fram och tillbaka mellan hästen och ryttarens hjälper. Som ett lågmält samtal där båda parterna är överens om allting.

Om man nu bestämmer sig för att göra halt, så gör man inte heller detta i form av ett överfall. Halten, som innebär att hästen bringas till att stanna helt, kräver faktiskt en hel del aktivitet: bakdelens insats d.v.s. bakfötternas undertramp, måste förberedas genom upprepande små halvhalter. En hel halt innehåller otaliga halvhalter. Det här kan vi förstå bättre om vi tänker oss att vi delar upp skritten på tygeln i tio moment, halvhalter, som följer efter varandra, och den sista är den som gör att hästen slutligen slutar att röra sig framåt, alltså gör halt. Man måste vara aktiv i varje halvhalt, vilket inte betyder att man ska dra i tyglarna, utan att man noga går igenom hela proceduren med att driva - få hästens eftergifts - ge efter (belöningen till hästen) - sluta o.s.v.

Halvhalten inträffar under hästens eftergift på drivningen. Halvhalten inträffar under hästen eftergift på drivningen. Halvhalter och halter lyckas bara om man med drivande säte (sittbenen vinklas framåt - svanken fylls ut) och eventuellt skänklar, "packar" fram hästen mot handen som inväntar energin bakifrån. Genom halvhalten blir skrittstegen långsammare och högre när bakbenen trampar mer in under hästen. Man rider alltså ett långsammare tempo, hästen får en bättre hållning och takt och blir mer uppmärksam.

Om vi nu har t. ex. räknat vio för oss själva så är det den tionde halvhalten som fullbordar uppdraget, nämligen halten. Handen avvaktar en sista gång och vi ger efter när hästen ger efter i nakcen och "står och bär sig", alltså en balanserad halt med eftergift på tygeln.

När hästen skrittar på tygeln går den med kortare, mer precisa steg än på lång tygel. Hästen känns "kortare" eftersom den trampar under sig mer och bär ryttaren bättre. När man skrittar så här kan man passa på att kontrollera att samspelet mellan hjälperna fungerar. För att hästen ska behålla eftergiften i alla rörelser, även på böjda spår, och gå framåt taktmässigt och med schwung, måste man underhålla rörelsen med framåtdrivande säte, skänklar och eventuellt spö. Man driver i takt med hästens rörelser d.v.s man känner sig in i rörelsen och förstärker den genom att sätta in den drivande hjälpen. En välriden häst blir kvar i en rytmisk skritt bara genom att ryttaren använder sitt säte framåtdrivande och låter skänklarna ligga an. Aldrig får vi låna oss till att banka med skänklarna eller manipulera med tyglarna. Detta gör hästarna avtrubbade och de blir föga intresserade av vidare samarbete med (den) ryttaren. Den i skritt, med eftergift på tygeln ridna hästen kan man börja samla, för att sedemera kunna rid en bärig, samlad tölt.

Den lodräta sitsen

Lodrät sits betyder att ryttaren sitter avslappnat på hästen, rak i ryggen med avspända axlar och med sin tyngd "i sadeln". Ryttaren ska själv vara i balans och smidigt kunna följa med i hästens rörelser. Även om man bara sitter rätt upp och ner i sadeln, ligger det mesta av ryttarens vikt framför hästens tyngdpunkt. Om ryttaren lutar sig framåt belastar han ytterligare hästens framdel. Om man lutar sig bakåt belastar man naturligtvis bakdelen mer. Den effekten åstadkommer man genom att man sitter still för övrigt och itne gör annat än att vinkla bäckenet framåt. Man undviker därmed även att man svankar med ryggen, vilket är en företeelse som inte gagnar någon hjälpgivning över huvud taget. Genom att flytta sin egen tyngdpunkt på det viset kan man koordinera den med hästens tyngdpunkt.


Den drivande sitsen

När hästens och ryttarens tyngdpunkter är synkroniserade, gäller det för ryttaren att helt enkelt låta sig bäras av hästen och inverka så lite som möjligt. Detta går lättast i den lodräta sitsen. Man kan emellertid underhålla schwungen i rörelsen genom att inverka med korset, (bäckenrörelsen). Denna inverkan förutsätter som sagt en avspänd lodrät sits, avslappnade axlar och en tills vidare overksam skänkel. Ryttaren låter sin bäckenregion mjukt följa med i hästens rytmiska rörelser. För att nu kunna inverka med korset och underhålla flytet i rörelsen, understryker ryttaren sin bäckenrörelse genom att tänka sig att han/hon för sittbenen framåt i sadeln.


Den halvlätta sitsen

Trepunktssits eller halvlätt säte kallar vi en avlastande sits där ryttarens överliv är framför en aning. Ryttarens vikt, och därmed tyngdpunkt, ligger inte i sadeln längre utan något framför, mer på överskänklarna, knäna och fötterna i stigbyglarna. Sätet förs därvid inte bakåt, utan är fortsatt placerat som i den lodräta sitsen, det är bara överlivet som genom sin position reducerar ryttarens "tryck" i sadeln. "Ridbyxorna är kvar i sadeln men inte kalsongerna". Man belastar hästen mindre med den här sitsen än med den lodräta sitsen. Att avlasta ryggen och bakdelen på det här sättet har en lugnande inverkan på hästen.


Den lätta sitsen

Tvåpunktssits eller lätt säte har alltid en lugnande inverkan på hästen. Ryttaren stör inte hästen i ryggen och kan därför inte heller störa jämvikten om han/hon har tyngden i stigbyglarna, sätet ur sadeln och överkroppen förd lagom mycket framåt. Det är då ryttarens knän och insidan av låren som underhåller kontakten med hästen. Om man rider i lätt sits är det lämpligt att förkorta stiglädren något.

Målet med arbetet på lång tygel är att hästen ska kunna få tänja ut sig, slappna av och fritt få lov at hitta sin egen balans. Själva åker vi bara med och försöker att inte störa den. Om hästen måste gå fortare för att få fatt i sin balans, får den gärna byta gångart. Vi får inte lägga oss i hästens försök att hitta balansen, i alla fall inte för tidigt. Om hästen går för fort på sin långa tyglar har vi i första hand rösten att lugna den med, och sedan den lätta sitsen och kroppskontakten. Allt det ska vi prova innan vi tar till tyglarna.

Trots att hästen går på lång tygel måste den vara framme för hjälperna, och den mste vara van vid att svara på tygeln med att ge efter. Därför är det viktigt att kontrollera detta sedan man har suttit upp, genom att låta tygeln verka en aning på bettet och se om hästen svarar på det. Gör den det och blir mjuk i nacken ska den få sin eftergift omedelbart. Om detta inte fungerar kommer hästen inte att bära sig och då har man börjat ridningen fel.

Ofta ligger hästen på handen redan vid igångsättningen ch är redan avtrubbad. Med en sådan start har vi en ryggsäck full av problem med oss ut på turen.

Det första hästen gör när vi har suttit upp är att fokusera sin egen tyngdpunkt och ordna in den under ryttarens tyngdpunkt. Detta måste den få ta sig tid med. Så låter vi då hästen gå framåt på lång tygel genom uppmuntrande tilltal, spö, drivande säte genom framåtvinklade sittben och/eller skänkel.

Nu är vår uppgift att se till att hästen inte spänner sig. Vi rider bara framåt och då och då styr vi in den på olika mycket böjda spår genom att belasta det inre sittbenet mer, alltså genom att förändra vår tyngdpunkt, alltså genom vikthjälper. Detta ska i möjligaste mån sek utan hjälp av tyglarna, eller i nödfall endast med ledande tygeltag som bara visar färdriktningen.

När hästen fått smak på den här fria modellen för framridning, kan vi tydligt känna hur gärna och villigt den följer våra vikthjälper. Den kommer nu att gå med fri och ledig hållning, sänka huvud och hals och tänja ut hela kroppen. I den formen kan vi nu rida både rakt ut och på olika böjda spår under det att vi ofta byter varv för att hästen annars blir sned och stel.

Under den här avdelningen at utildningen begär vi ingenting annat än att hästen lär sig att gå friskt framåt med god bärighet, och vi avslutar till och med ganska snart för att undvika att hästen tycker det är tråkigt och däröfr blir ouppmärksam. Därför håller vi inte på längre med övningen än till dess att hästen går med god balans och tänker framåt. Det märker man på att hästen är avslappnad men ändå koncentrerad och att den går fram villigt och glatt utan att tveka.

GALOPP.

Galopp är en 3-taktig gångart med sex moment. Galoppen verkar lösgörande på hästen samtidigt som bakdelenn kapacitet att både skjuta på och bära befodrar en uppåtriktad energi. Ju snabbare galoppen blir, desto "flatare" och mindre bärande blir rörelsen. Hästen blir känsligare för ryttarens hjälper om man är noga med att under arbete ofta växla mellan höger och vänster galoppfattning.

Till att börja med måste vi underlätta fattningen för hästen. Vi använder oss av en sits som avlastar hästen rygg och vi arbetar på en volt i en avgränsad bana. Man rider så att säga i en rund gata, mellan två avgränsningar. Genom att det finns staket på båda sidor kan vi i möjligaste mån avstå från att använda tygeln. Den halvlätta sitsen använder vi nu för att underlätta galoppfattningen för sådana hästar som är så spända att de går på framdelen och därför har svårt för att fatta galopp för noramala galopphjälper. På några hästar kan det t.o.m. bli nödvändigt att inta lätt sits. Ryttaren måste naturligtvis vara väl förtrogen med den sits och kunna hantera sin egen tyngdpunkt och balans.

Vi arbetar med hästen på volten för att ge den rätt böjning till den galopp som den ska fatta. Böjningen gör också att den har lättare att fatta rätt glaopp och det erbetet visar hästen att det går bra att galoppera var som helst och inte bara utomhus. För en viss typ av hästar måste man förklara att galopp inte bara betyder att fara fram på framdelen som en stormvind i terrängen. För detta ändamål är det vitkigt att ha tillgång till en ridbana eller ett ridhus med bra botten, för sådana hästar måste förrst få klart för sig för att det faktiskt går att galoppera långsamt, och att det till och med går att engagera bakdelen i galoppen.

Först travar vi på lång tygel i halvlätt eller lätt sits i båda varven på volten för att se vilket varv hästen går bäst i. I det varvet låter vi nu hästen gå över i galopp genom att vi driver på med röst och spö. Spöet driver antingen på bogen eller bakom skänkeln, beroende på var drivningen behövs bäst. Ryttarens sits lugnar hästen. Om alla dessa goda förutsättningar finns så kommer hästen nu att fatta galopp nästan av sig själv.

Att låta hästen fatta galoppen själv, är väldigt värdefullt, särskilt för hästar som spänner sig och gärna vill gå på bogarna, och därför har problem med galoppfattningarna. Det är en bra träning för dem att börja gå "framåt-uppåt" istället. hästen får tillfälle att hitta sin balans utan störande inslag av tygel "hjälper" och vikt"hjälper".

Hästar som kan fatta galopp korrekt behöver inte just den här övningen. Ryttare kan bli hjälpta av den metoden genom att det lär dem att ha förtroende för hästen även i en snabbare gångart trots att de inte håller hårt i hästen med korta tyglar. Även om hästen bara galopperar ett par språng i början, är detta inget problem. Vi låter den bara trava igen om den vill, och försöka igen med galopp efter ett tag. Om galoppfattningarna lyckas i båda varven avslutar vi övningen.

TRAV.

Trav är en 2-taktig rörelse med diagonal fotflyttning i fyra moment. Två at de fyra momenten är svävningsfaser. Trav rids på olika sätt: under nedsittning, med lättridning eller i lätt sits.

Det finns många islandshästar som går väldigt osäkert i trav och gärna går över i galoåå eller tölt, eller som över huvudtaget inte "vill" trava. Därför är det viktigt att de verkligen ges möjlighet att trava i en fri och balanserad form, och detta låter sig bäst göras i lätt sits.

Sedan hästen har hittat sin balans i skritt kan vi försöka gå över i trav på lång tygel, och det går lättast om vi inte belastar hästens rygg för mycket, utan att den får gå i sin fria form för att kunna hålla balansen så bra som möjligt. För detta endamål intar vi lätt sits. Först ska hästen uppmuntras till att börja trava. Speciellt hästar som gärna töltar eller går i passtölt tenderar till svara på travhjälpen med tölt, galoppanslag eller "grispass", d.v.s. de har ofta svårigheter med att trava rent.

Den lätta sitsen som avlastar hästens rygg och ryttarens "kroppskontakt" med manken hjälper hästen att börja trava. Många hästar reagerar väldigt positivt på att man lägger båda händerna på manken, genom att placera händerna så får ryttaren en lugn oich stadig hand och en för ändamålet fördelaktig kroppshållning. När hästen sedan rör sig kommer ryttarens händer automatisk att massera hästens manke genom att ligga still där samtidigt som de inte stör hästens rörelser. När man vill be hästen trava kan man som en signal för det trycka händerna hårdare mot manken. Att tänka på är att man ska ta det lugnt och vänta på hästen svarar, det är viktigt att inte jäkta fram något. Om hästen redan har en säker och ren trav kan man hålla händerna "normalt" igen, men det är bra att veta att man kan ta till "mankhållningen" om en häst spänner sig vid något tillfälle.

sadeln:

Om ryttaren flyttar sin tyngdpunkt bakåt, så rör sig hästen framåt.

Om tyngdpunkten flyttas framåt, går hästen långsammare, stannar eller ryggar

Att lägga tyngdpunkten på ena sidan betyder att hästen går åt sidan

Detsamma gäller för en hjälp från skänkel, spö eller tygel: Svaret blir alltid att hästen flyttar sig undan för trycket



En annan viktig aspekt att tänka på är samspelet mellan ryttare och häst --> Hjordinstinkten gäller alltid mellan människa och häst. Det är vi som ska ha ledarrollen!

FORMEN TÖLT.

Fortfarande finns förstås dåliga exempel och ryttare som använder för grova hjälper, har för dåligt utbildade hästar och använder den gamla ridstilen med stolsits och hög hand. Detta är dock något som är på väg bort (som tur var) och de flesta har nu insett vikten av välridna och lösgjorda hästar som kan arbeta i en korrekt form oavsett gångart. När det går fort kommer de dock inte tvingas ner i form och det är nog hästarna tacksamma för att vi låter bli.